Jag brukar oftast inte komma ihåg mina drömmar så tydligt, ofta inte alls. Men när jag vaknade imorse var den helt klar. Det var morfar och jag. Jag såg honom sitta i en fåtöjl, jag sprang emot honom och vi kramades i en evighet, jag sa att jag saknade honom och vill att han ska komma tillbaka.
Älskade morfar, jag saknar dig.
onsdag 9 september 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar